Har ni någon gång tänkt på vilket kontroversiellt ämne detta är och vilka stora känslor som ofta rörs upp när förmänskligande av hund kommer på tal? Jag kan tycka att det är komplext och inte helt enkelt – i synnerhet som begreppet förmänskligande verkar tolkas på så många och olika vis.
Vad innebär det att förmänskliga våra hundar egentligen? Är det att klä dem i små kläder, antingen för att man själv tycker det är sött eller för att ens hund behöver ett varmt täcke när det är kallt för att inte frysa? Är det att tillskriva hundar mänskliga känslor eller medvetna beteenden för något som kanske är reflexer?
Det går inte att blunda för att hundar är av en annan art än oss människor och med det följer vissa andra behov. På grund av det menar en del att hunden inte känner och upplever saker som oss. Vissa går till och med så långt som att påstå att hundar inte känner smärta som vi. Andra kan å andra sidan tillskriva hunden sina egna värderingar och känslor och hunden får kanske leva ett väldigt människoanpassat liv.
Det vi vet är att vi och våra hundar – tillsammans med många däggdjur – delar många känslor, ex. rädsla, ilska, glädje, sorg, empati mfl. Utifrån den kunskapen tänker jag att, även om vi självklart skall låta hunden vara hund och i absolut största möjliga mån skapa förutsättningar för att låta hunden få utlopp för sina artegna, nedärvda behov – ändå kanske skall ”förmänskliga” våra hundar lite grann vad gäller deras känsloliv.
För jag tänker att om vi utgår ifrån det faktum att våra hundar, precis som vi själva känner rädsla, ilska, glädje och sorg m.m – så tror jag att vi lättare kan relatera till deras känslor i olika situationer. Och om vi lättare kan relatera till deras känslor får vi större förståelse för våra hundar och kan ta mer hänsyn till vad de känner. Och jag är övertygad om att då fördjupar vi vår relation mycket!
Inte minst blir detta betydelsefullt inom hanteringen av våra hundar eftersom den så mycket bygger på förtroende och tillit.
Hur tänker du?
Comments